Zoeth’swelcomewasashearty,ifnotasexuberant,asCaptainShad’s。Hemetheratthedoorandafterthefirsthugandkissheldheroffatarm’slengthandlookedherover。
“My!my!my!“heexclaimed。“AndthisisourlittleMary-’Gustacomebackagain!Itdon’tseemasifitcouldbe,somehow。“
“Butitis,UncleZoeth,“declaredMary,laughing。“AndISN’Titgoodtobehere!Well,Isaiah,“turningtoMr。Chase,who,apronedandshirtsleevedasusual,hadbeenstandinggrinninginthebackground,“haven’tyouanythingtosaytome?“
Isaiahhadsomethingtosayandhesaidit。
“Gladtoseeyou,“heannounced。“Feelin’prettysmart?Gotanewhat,ain’tyou?Supper’sready。“