shoulddiefirst——’
Shepausedagain。Thecolourthathadspreadoverhercheekssuddenly,assuddenlyleftthem。Thehandonthealbumresigneditshold,trembledalittle,andmovedthebookawayfromher。Shelookedatmeforaninstant——thenturnedherheadasideinthechair。Herhandkerchieffelltothefloorasshechangedherposition,andshehurriedlyhidherfacefrommeinherhands。
Sad!Torememberher,asIdid,theliveliest,happiestchildthateverlaughedthedaythrough,andtoseehernow,intheflowerofherageandherbeauty,sobrokenandsobroughtdownasthis!
InthedistressthatshecausedmeIforgottheyearsthathadpassed,andthechangetheyhadmadeinourpositiontowardsoneanother。Imovedmychairclosetoher,andpickedupherhandkerchieffromthecarpet,anddrewherhandsfromherfacegently。`Don’tcry,mylove,’Isaid,anddriedthetearsthatweregatheringinhereyeswithmyownhand,asifshehadbeenthelittleLauraFairlieoftenlongyearsago。
ItwasthebestwayIcouldhavetakentocomposeher。Shelaidherheadonmyshoulder,andsmiledfaintlythroughhertears。