CHAPTERIX
ELSIEPRESTON
Perhaps,onthewhole,itisnotsurprisingthatCaptainErididn’tgraspthesituation。Neitherhistwopartnersnorhimselfhadgivenmuchthoughttothegranddaughterofthesickmanintheupperroom。TheCaptainknewthattherewasagranddaughter,hencehisletter;buthehadheardJohnBaxterspeakofherasbeinginschoolsomewhereinBoston,andhadallalongconceivedofherasamissofsixteenorthereabouts。Nowonderthatatfirsthelookedatthestylishlygownedyoungwoman,whostoodbeforehimwithoneglovedhandextended,inapuzzled,uncomprehendingway。”Excuseme,ma’am,”hesaidslowly,mechanicallyswallowinguptheprofferedhandinhisownmammothfist,”butIdon’tknow’sIjestcaughtthename。Wouldyoumindsayin’itag’in?””ElizabethPreston,”repeatedthevisitor。”CaptainBaxter’sgranddaughter。Youwrotemethathewasill,youknow,andI——””What!”roaredtheCaptain,delightedamazementlightinguphisfacelikeasunrise。”Youdon’tmeantotellmeyou’re’Liz’bethBaxter’sgalElsie!Well!Well!Iwanttoknow!Ifthisdon’tbeatall!Setdown!Takeyourthingsrightoff。I’mmightygladtoseeyou。”
CaptainEri’shand,withMissPreston’shiddeninit,wasmovingupanddownasifitworkedbyaclock-workarrangement。Theyoungladywithdrewherfingersfromthetrapassoonassheconvenientlycould,butitmighthavebeennoticedthatsheglancedatthemwhenshehaddoneso,asiftomakesurethattheoriginalshaperemained。”Thankyou,CaptainHedge,”shesaid。”Andnow,pleasetellmeaboutgrandfather。Howishe?MayIseehim?”
TheCaptain’sexpressionchangedtooneofconcern。”Why,now,MissPreston,”hesaid,”yourgrandpaisprettysick。